Utdrag

Det här är ett utdrag ur ett litet deckarprojekt som jag roar mig med. Det är ett kapitel där den "onda" karaktären tänker:

Människan. Vi har sprungit ifrån oss själva. Evolutionen formade oss till ett fantastiskt verktyg. Vårat intellekt kombinerades med en rörlig och stark kropp som gjorde oss kapabla att skaffa föda och skydda vårt folk. Så långt vi har kommit ifrån det vi en gång var. Under några tusen år har människan strävat i en och samma riktning. Fel riktning. Vi har strävat mot intellektets väg och samtidigt satt oss själva i ett strukturellt fängelse. Vi har förslavat oss själva. Vi känner det på oss också, det finns en anledning till alla depressioner som hemsöker världen. Det är längtan. När vi levde som vår kropp är skapad till, var varje dag på liv och död. Vi älskade med varandra på öppna slätter i den vackra naturen. Vi jagade i gemenskap och samlade det vi hade behov av. Världen var vårt hem och vi reste för jämnan. Ett av djuren var människan. Vår list skaffade oss föda, vår list lät oss överleva. På nätterna sökte vi värme hos varandra. Gemenskapen gjorde att vi överlevde. Livets mening var självklar för alla; att överleva, att fortplanta sig, att lära sig mer oss själva och den värld vi lever i.. Nu för tiden analyserar vi meningen med livet. Vi grubblar och funderar för att aldrig komma fram till något. Faktum är att alla levande varelser på denna jord är djur. Människan är ett djur. Och skälet till att vi mår så dåligt är att vi har tappat bort oss själva. Självklart mår människan dåligt av att gå till ett jobb mellan klockan nio och fem. Förut var det solen som väckte oss. Vi vaknade när solen värmde vårt ansikte. Vi sov när vi var trötta, åt när vi var hungriga eller hade mat. Nu så äter vi på fasta tider. Tre mål om dagen. Självklart mår människan dåligt av att jobba, vi kan inte se poängen med att jobba. Eller rättare sagt, vårt starka intellekt inser att det är idiotiskt att jobba med ganska många saker. Kapitalet har byggt upp ett luftslott av tjänster och produkter som är långt ifrån livsnödvändiga. Girigheten är det som styr och konsumtionssamhället har många fula ansikten. Vid människans begynnelse var det självklart att arbeta för sin överlevnad. Jagade vi inte, så fanns det heller inget kött på bordet. Självklart känns det meningslöst för människan att arbeta på ett företag som tillverkar klädnypor. De kommer aldrig ha någon större betydelse för vår överlevnad. Vi har kommit långt ifrån naturen – vi bygger upp stora städer och tvingar bort naturen så att vi ska slippa den. Så att vi ska slippa bli påminda om vilka höga hästar vi har hamnat på. För att vi ska slippa trilla ned från den piedestalen. Men våra hjärtan strejkar. Våra hjärnor strejkar. Våra kroppar strejkar. Får oss att må dåligt. Vi mår så dåligt för att vi har hamnat så långt ifrån naturen. För att egentligen bara ett fåtal av oss någonsin får uppleva att livet är skört och att vi kan dö. Stenåldersmänniskan gick aldrig ut och sprang ”bara för att rensa tankarna”, de sprang när deras liv var hotat eller för att hota någon annan varelses liv. Det fanns en solklar mening i varje enskild handling. Handling innebar konsekvens. Försök att förklara det för mannen som sitter och vänder papper på ett företag som tillverkar hårgelé. Det går att förklara hur hans handling gör att företaget går runt, hur hårgelén skapas och blir en färdig produkt, men han kan aldrig känna att det gör en skillnad för hans existens.

Många av oss gör saker som vi inte är livsviktigt. Vi kan förstå att vi måste jobba för att överleva, men man kan aldrig känna det. Därför blir också vissa människor besatta av att jaga adrenalinkickar, vi får dem helt enkelt inte vårt naturliga liv. Män och kvinnor letar gemenskap i lagsporter, föreningar, hobbyverksamhet, i communitys på Internet. De söker något som från början var självklart när man tillsammans jagade, samlade och förflyttade sig som ett enda lag. Ensamheten råder i vårt konstiga samhälle. Vi söker oss tillbaks till det vi en gång var, men vi vet inte hur vi ska göra. Det är därför bungyjump finns. Meningslösheten känns lättare när adrenalinet har pumpat vår kropp full och lösgjort endorfiner. Vi är lurade. Vi har lurat oss själva. Från början föddes alla strukturer ur behov, men vi valde fel lösningar. Låt oss ta pengar som exempel. Människan skapade pengar, som ett sätt att slippa frakta sina bytesvaror. Pengar är i förlängningen ett sätt att fördela jordens resurser. Nu när ekonomin är global kan vi tydligt se hur pengar snedfördelar alla resurser. Visst, så har väl människan gjort genom alla tider, vissa svälter när andra äter sig feta. Men just nu gör vi det i så stor skala att skadan blir så mycket större. Vår kapacitet har ökat. Samtidigt som vår känsla av meningslöshet äter upp oss inifrån. Och de av oss som har möjligheten mättar den med lyxiga konsumtionsvaror, en bil som får dig att känna dig lyckad, en klänning som visar din status, en klocka som får dig att må bra – ja, listan kan göras lång men slutsatsen är densamma: människan vandrar på jorden med ett stort svart hål i oss, som vi inte vet hur vi ska fylla. Och dem som insett detta, vet att det just nu är omöjligt att ta sig ur. Det är svårt för oss att bryta oss ur vårt fängelse, vi har varit i bojor så länge nu att vi blivit institutionaliserade. Att bryta upp från samhället och ge sig ut i naturen igen innebär också ensamhet. Det innebär att vi är tvungna att lämna den gemenskap vi jobbat så hårt för. Självmordsstatistiken är horribel, bara det faktum att självmord existerar i större skala borde visa hur långt ifrån djuret vi vandrat. Finns det någonsin ett djur som tagit livet av sig? Instinkten, levnadsinstinkten är det som styr naturens barn. Även oss. Men vi har utvecklat vårt medvetande förbi dessa spärrar, på gott och ont. Vi har blivit vålnader som befolkar jordens yta och vår längtan och vårt sökande uppenbarar sig på de mest primitiva sätt. Vi måste göra oss fria. Vi måste låta vår själ vandra tillbaks till naturen. Vi måste. Jag måste. Det är upp till mig att befria människan från denna sjuka värld. Jag måste visa vägen ur det här eviga ekorrhjulet vi har fängslat oss i. Det är upp till mig. Människan är lurad och det är upp till mig att befria de värdiga.